Välkommen till S*Röda Nejlikan's

En berättelse om en döv katt och hans mor.

Den 18e juli 2005 födde Isa ( S*Röda Nejlikan´s Up-and-coming)

4 st välpälsade kattungar med bra vikter.

1 vit gulögd hane med hörselfläck – Frö

1 vit blåögd hane utan hörselfläck – Rocky

1 vit blåögd hona utan hörselfläck – Zaphir

1 sköldpaddsmaskad hona – Milla

( ögonfärgerna på de vita bestämdes när de var runt 9 veckor)

Isa själv är vit, gulögd och har en far som är vit och blåögd.

De första veckorna bodde familjen katt hos fodervärden men pg. a platsbrist flyttade de hem till oss när ungarna var ca 3 veckor. De första dagarna var allt helt normalt men när de blivit ca 4 veckor gamla tyckte jag att Frö sov mycket tyngre än sina syskon. När jag ropade på dem lade jag märke till att han bara kom tultande när de andra kom. Var han själv brydde han sig inte alls om mig och jag tänkte att han bara var en sådan bebis som helt enkelt inte bryr sig så mycket och gör som han vill.

Men när de lärt sig mitt ”burkmatsrop” så insåg jag att det inte var helt som det skulle med honom.

”Burkmatsropet”, dvs. dags-för-mat-ropet används endast när det är just dags för mat och då skriker alla för att de vill ha maten FORT. Frö skrek dubbelt så högt och mycket gällare än sina syskon, ja faktiskt ibland så högt så de andra 3 blev oroliga av hans skrik. Jag drog mig till minnes att jag hört om en döv hundvalp som betett sig såhär vid olika tillfällen då den ville kommunicera om något.

Så när Solveig som har 2 katter från oss kom på besök för att pussa lite på småbebbar frågade jag henne. Solveig hade jobbat på en Dalmatinerkennel så jag visste att hon stött på döva hundar tidigare,

bl.a. hundvalpen jag nämnde precis. Turligt nog så sov hela kullen när hon kom så vi plockade direkt fram några pling och prassel-leksaker som bebisarna inte lekt med tidigare.

Detta för att de inte skulle känna igen ljuden och ev. ignorera dem. För att inte orsaka vibrationer i golvet smög vi på bästa indianvis oss fram till dem och började prassla ca 3 decimeter ovanför deras huvuden. Detta avståndet för att ev. luftdrag inte skulle påverka reaktionerna.

De 3 andra vaknade direkt men Frö sov lugnt vidare utan minsta rörelse på öronen. Så vi tog fram pingelbollen som har ett förfärligt ljud om man jobbar ordentligt med den – men icke!

Frö märkte INGENTING!

Sedan knäppte vi med fingrarna men även det utan resultat. Så vi väckte honom genom att klappa lite på honom och då ryckte han till så som man gör när man sover djupt och plötsligt väcks.

Vi testade alltihop en gång till bakom hans öron, ett i taget men fortfarande ingen reaktion.

De andra däremot ville väldigt gärna vara med och leka och kunde nog inte förstå varför vi bara ville leka med Frö.

Sista testet blev burkmatsropet och efter att ha hört Frö vråla så sa Solveig:

”- Ingen tvekan, han är stendöv!”.

Tiden fram till första vaccinationen läste jag allt jag kunde hitta om dövhet, men det gav i princip inget som jag inte redan visste. Statistiken sa att det var vanligast att vita blåögda katter var döva men att även gulögda kunde vara det. Och oddeyed katter på oftast det ”blå örat” men även på ”det gula”.

I en riktigt gammal artikel råddes man att direkt avliva döva djur då de hade små möjligheter

att fungera som enskilda individer, men i alla andra artiklar som berörde framtiden och inte bara de medicinska aspekterna menade man att ett dövt djur kan få ett bra och värdefullt liv om bara ägaren känner till djurets handikapp och anpassar vissa situationer efter det.

Mad avråddes från att låta en döv katt vistas fritt utomhus. ( Jasså – varför det…?? J)

Både vid första och andra vaccinationen kunde min veterinär ”konstatera” att Frö var döv och detta fördes också in i hans friskhetsintyg som f.ö. var u.a.

Han ”såldes” för 1300 och flyttade hem till ett par som redan hade en unghane från oss.

Lillebror och Frö blev på kort tid superbästisar och här skulle jag kunna skriva en helt ny berättelse om en hörande katt som får en döv katt som sällskap och hur den hörande katten anpassar sig till sin döva kompis.

Efter ett litet tag märkte Lillebror att Frö inte kom när han ropade på honom så då gick han och hämtade Frö istället!! En del ”rapporter” från matte och husse är så otroliga så man bara häpnar men som sagt, om detta får berättas en annan gång.

Nu ska jag gå över till mamma katt, Isa och berätta fortsättningen om henne.

Nå, då var det frågan om ärftlighet aktuell och om det kunde vara så att Isa bara var hörande på ett öra, trots att hon klarat ”pling och prasseltestet” hos veterinären, vilket ju är det ”test” vi använder oss av för att kontrollera vita katters hörsel.

Kunde det vara så att hon hade nedsatt hörsel på ett eller båda öronen men ändå klarade pling och prasseltestet? Var hon en ”smygare” som smitit igenom testet?

Efter att ha rådfrågat ett par andra uppfödare bokade jag tid till Isa på Helsingborgs Djursjukhus för att göra ett BAER test.

BAER = Brainstem Auditory Evoked Response.

Eller på svenska: Elektrofysiologisk undersökning av hörselfunktionen.

Såhär gick det till:

Först fick Isa en lugnande spruta för det var mycket viktigt att hon låg absolut stilla medan

undersökningen/testet pågick.

När sköterskan ansåg att sprutan givit effekt satte veterinär Fredrik Danielsson fast 5 st elektroder/avläsare på Isas huvud.

En i vardera öra och tre som fästes med en liten nål under huden nedanför varje öra samt uppe på huvudet mellan öronen. Dessa var alla kopplade till en maskin med tillhörande datorskärm som visade en bild av hörselvågorna. Ljudimpulser skickades in i Isas öron genom de två elektroderna inne i öronen och lästes sedan av, av de tre som satt utanför öronen. Man mäter hjärnans förmåga att registrera de ljudimpulser som örat tar upp. Ljud tas ju in i öronen och sedan registrerar hjärnan dessa och omvandlar dem så att vi kan höra ljuden och identifiera dem. På skärmen såg man ljudvågorna som Isa registrerade/hörde. Man kan säga att vi såg Isas hörsel på skärmen i form av en linje som formade sig som en lång strecka med spetsiga oregelbundna ”bergstoppar”.

Jag trodde att man kunde mäta varje öras hörsel i procent men det kunde man inte.

Veterinären förklarade att man endast fick ett Ja eller Nej-svar på att djuret hörde/inte hörde på varje öra. Om Isa hade varit döv på ett av öronen så hade linjen på datorskärmen varit helt rak utan några ”bergstoppar”. Men hon hade en tydlig hörselkurva på varje öra och det var ju glädjande.

Jag kommer att para henne igen men med en annan hane och så får jag se vad det ger.

Skulle hon lämna någon mer döv unge så kommer jag att ta henne ur aveln för då är det inte en tillfällighet.

Jag kan tänka mig att diskussionen kring vita katters vara eller inte vara i aveln kommer att fortsätta och om BAER-testet inte kan förfinas så att det kan mäta hörsel i procent så tycker jag att som det är nu så bidrar det egentligen bara med att ev. upptäcka att ett djur bara hör på ena örat.

Vilket förvisso är bra bara det, men ändå.

Om en katt, som i detta fall Frö inte har någon hörsel alls kan vi ju själva upptäcka det utan någon maskins hjälp.

BAER-testet finns inte tillgängligt på många (tror bara 4) djursjukhus/kliniker i landet och många uppfödare måste åka långt för att testa.

Isas test kostade 1520 kronor och om jag hade kommit med två eller fler katter så hade det kostat 830 kronor för nr två osv. Inte vansinnigt dyrt men absolut inte billigt heller.

Med facit i hand kan man säga att jag fick ett testsvar på vad jag redan visste – att Isa hör på båda öronen. Vad jag ville veta var om det var till 100 %. Kanske det en dag går att mäta?

Dec 2005

Anna Jacobsson