|
FIP Av © Anna Jacobsson, S*Röda Nejlikan's Devon Rex
olika sätt. Denna ”berättelse” är min alldeles egna. FIP (felint infektiöst peridontitis) är med stor sannolikhet den mest fruktade av alla kattsjukdomar. Så gott som alla uppfödare känner till denna dödliga sjukdom. Man har läst om den, hört berättas om den och kanske drabbats av den själv.
I denna ”kattuppfödarvärld” heter det att man ska vara ärlig och uppriktig och om man i sin uppfödning drabbas av en sjukdom eller t.ex en defekt på en linje man avlar på så ska man gå ut med det. Drabbas man av en smittsam sjukdom ska man gå ut med det för att helt enkelt bara vara ärlig. När man så gör det så ”ska” andra uppfödare backa upp och stötta den drabbade uppfödaren. Det är väl ungefär så här man tänker sig att det ska vara. Ärlighet och öppenhet möts med positivitet. Från många uppfödare får man då den upp-backningen som man vill ha men det finns tyvärr också en hel del människor som frossar i andras olycka och gör sitt bästa för att smutskasta den drabbade uppfödaren. Ärlighet varar längst heter det ju men det är lätt att förstå att en del helt enkelt inte vågar att gå ut med vad som hänt med rädsla för vad elaka tungor ska säga om dem. Sjukdomen FIP väcker hysteri hos en del och andra tar det mer sansat. Det vi inte känner till är vi ofta rädda för och sjukdomen i sig kan väl sägas vara så allvarlig så det är inte alls konstigt att vi är rädda för att drabbas av den. Vi fick in den genom en importkatt som kom till oss sommaren 1996 och mycket oturligt väntade vi 2 kullar under den tiden också. När vi förstod vad det var vi hade att göra med kom just känslan av hysteri. Nu skulle alla våra katter dö och det fanns ingenting att göra mer än att bara se det fasansfulla hända. Men riktigt så illa gick det nu inte….. FIP är en mycket lurig sjukdom. Är den ett virus eller en mutation som sker i kattens kropp? Eller kanske båda delarna? Eller inget av det? Kattforskare världen över verkar fortfarande vara oeniga och jag tänker definitivt inte påstå att jag vet. Men jag vet följande: Om 20 katter insjuknar i FIP kan de under sjukdomsförloppet visa upp 20 olika symptom.
Enligt min erfarenhet är de allra vanligaste symptomen
följande: Pälsavfall, allt ifrån till synes normalt pälsavfall fast under längre tid, till i princip ett ”av-ras” av pälsen som kan ske på mycket kort tid, säg under bara någon till några veckor.
Katten sover mer och djupare än vanligt och är mer
apatisk och ”trög” i vaket tillstånd. Vid den grumliga blödningen kan man titta in i ögat från yttersidan av ögonkanten och man ser då att den tydliga knivskarpa linje/gräns som går mellan linsen och främre ögonkammaren är uppluckrad och otydlig. Pupillen i det/de angripna ögat/ögonen reagerar ej heller på ljus och mörker på det sättet som ett friskt öga gör. Reaktionen är mindre och långsammare. Om man tittar riktigt noga in i det grumliga området kan det se ut som om små små gruskorn svävar runt i det grumliga området.
Denna blödningen stannar kvar i ögat/ögonen och
försvinner inte/ läker inte ut. Den andra blödningen som visar sig som en fläck på linsen, försvinner efter min erfarenhet efter ca 1-2 veckor och man kan då tro att katten kanske har sprungit emot något eller fått en klo i ögat. Så verkar katten vara frisk ett tag, kanske en månad eller lite mer förmodligen beroende på hur starkt kattens immunförsvar är. Sedan dyker det upp fler symptom som feber och viktminskning och det är
kanske inte förrän då som man inser att något är fel. FIP trasar sönder de fina fina blodkärlen i kattens kropp och om man har tur(!) så sker det i ögat
där man kan se det. En liknande blödning fast t.ex inne
i buken kan vi ju inte upptäcka och då kan det dröja ännu någon eller
några månader innan vi förstår att något inte står rätt till med
katten. Det ser ut som om den är blind. Hur detta uppkommer och vad ”starren” består av vågar jag inte
uttala mig om. När sjukdomen börjar förstöra de små blodkärlen i kattens kropp är det inte helt ovanligt att kattens balansförmåga försämras, detta ofta på grund av en eller flera små blödningar i hjärnan. I samband med att detta händer kan man se att katten ofta skakar på huvudet och tar sig åt huvudet och öronen med en framtass ungefär som om den hade öronparasiter. Detta beteende kan
man se flera gånger under bara en och samma dag. hoppa upp på eller ner från en stol kan sluta med att katten knappt kommer upp på stolen alternativt trillar ner från den. Jag har också iakttagit en katt som lyfte tassarna alldeles för högt upp i luften när den skulle gå över en vanlig dörrtröskel mellan två rum. Katten såg ut att bedöma tröskeln som 5 cm hög eller något mer. Om blödningen i hjärnan är stor kan det sluta med att katten varken
kan stå eller gå alls. Andra iakttagelse jag gjort är röda ”plitor” på hela kroppen samt överdrivet ansträngda och spända blodådror på buken. Färgen på dessa är mörkblå/ mörklila. Man bör dock veta hur en normal
åder ser ut för att kunna jämföra. Försämrad aptit är
ett annan symptom. Det råder delade meningar om huruvida man ska testa sina katter om man misstänker att en katt insjuknat i FIP. Vad jag vet så finns det 2 olika blodtester man kan använda sig av. Tyvärr ger inget av dem ett 100%-igt säkert svar. Det vanligast använda testet mäter antalet titrar i blodet. I Sverige börja man räkna på 10 titrar som sedan dubblas till 20, 40, 80, 160 osv. Om jag minns rätt så är den högst titern man mäter i Sverige 1280, fast det är fullt möjligt att mäta mycket högre antal titrar än så. Den högsta uppmätta titern jag hört talas om var över 5000. Man kan säga att ju högre titrar provsvaret visar desto kraftigare försvarar sig kattens immunförsvar. Man ska dock veta att detta titer-testet bara mäter om katten utsatts för ett coronavirus och
alltså inte för just FIP viruset som bara är ett av
ganska många olika coronavirus. Om detta testet görs när katten kommit mycket långt i sjukdomsförloppet kan titersvaret bli så lågt som 10. Det beror på att immunförsvaret helt slagits ut och då kan man inte längre mäta hur ”aktivt”
det är. Det finns inget immunförsvar kvar att mäta
längre. Det andra testet räknas som säkrare och är också dyrare. Det kallas för Eliza-testet och jag blev informerad av en veterinär att om svaret på Eliza testet är negativt så kan katten ändå ha FIP men om svaret är positivt så kan man vara så gott som säker på att katten har FIP. Det enda helt säkra sättet att konstatera FIP är vid obduktion. Som de flesta vet så är FIP en dödlig sjukdom och förr eller senare beroende på kattens förmåga att försvara sig kommer den dagen då det är dags att ta farväl av sin vän. Många gånger är det bara den sjuka katten som går bort medan hemmets andra katter fortsätter att vara friska. Yngre katter, under 2-2,5 år gamla löper större risk att drabbas/smittas då deras immunförsvar ej är helt färdigt. Även äldre katter med svagare immunförsvar är i riskzonen. Nu kommer man till nästa svåra steg och många frågor hopar sig. Ska man avliva alla de andra katterna? Eller ska man kanske omplacera dem alla och köpa nya? Eller ska man kanske ändå behålla sina vänner? Ska man då sätta sig i karantän? Hur länge?
Hur då? Kommer det att finnas friska smittbärare om jag
behåller alla katterna? Det som känns bäst för en uppfödare kan kännas
helt fel för en annan. Därför vill jag här poängtera att det jag nu
kommer att skriva är MINA EGNA svar på dessa frågorna. Vi fattade våra egna beslut när vi tampades med detta och de besluten var de som kändes rätt och bäst för oss. Personligen tycker jag INTE att man ska avliva de andra, friska katterna. Dels för att det finns väldigt stor chans att de får förbli friska men mest för att vi väl ändå inte har våra katter som slit och släng prylar. De förtjänar helt enkelt bättre än så. Att välja att omplacera sina katter för att kunna köpa in nya kan ses som ett alternativ. Vi valde att behålla våra katter då de, var och en i sig själv,
först och främst är en del av vår familj. I och med att
man väljer att behålla sina katter kommer då frågan om man ska gå i
karantän. SJÄLVKLART SKA MAN DET!!!! Med att gå i karantän menar jag att man ej ställer ut sina katter, ej säljer eller köper någon ny katt under karantänstiden samt att man ej heller parar några katter varken borta eller hemma. Allt ifrån 1 månad rekommenderas som lämplig karantänstid men jag vill nog säga att i alla fall ett ½ år är önskvärt, eventuellt mer. Går man i karantän i ½ år har man god tid på sig att studera sina katter i hemmet i lugn och ro för att förhoppningsvis komma fram till att ingen mer insjuknar. Katterna ska utsättas för minsta möjliga stress under karantänen och det är bara att pyssla om den och kela med dem så mycket som möjligt. Under denna tiden hoppas man att deras immunförsvar klarar av att försvara sig mot FIP viruset som funnits och eventuellt fortfarande finns kvar i hemmet. Här kan man faktiskt ha nytta av coronavirustestet förutsatt att man obducerat katten som dött
och att man konstaterat FIP. Om man testar sina katter efter det att man fått ett positivt FIP-obduktionssvar så har man ändå något att utgå ifrån. Om man tar ett blodprov från varje katt ca var tredje månad kan man få en bild av hur deras immunförsvar klarar av att bearbeta viruset. Vid karantän på ca 6 månader och 3 blodprov per katt kan man tydligt följa titerhalterna och se om de ligger kvar på samma nivå som vid första testet eller om de förhoppningsvis sjunkigt. Då testar man sina katter ganska snart efter dödsfallet, väntar 3 månader och testar igen för att sedan vänta ytterligare 3 månader och till sist göra ett tredje test. När vi gjorde de 3 testerna såg vi efter varje test att titerna sjunkigt.Från att ha varit uppe i
som mest 640 i titrar på någon katt hade titerna vid
det sista testet sjunkigt till 10 på några katter och 20 på några
andra. Detta kan då tolkas som att katten utsatts för smitta, immunförsvaret har klarat av smittan och titerna sjunker när immunförsvaret klarat av sin uppgift. När vi fick vårt tredje testresultat friskförklarade vi oss med gott samvete. Problemet är om en eller ett par katter har en titernivå som inte sjunker.
Efter att ha pratat med klinikveterinärer samt
veterinärer på SVA ( statens veterinärmedicinska anstalt) där testerna
görs har jag förstått att åsikterna går isär en del. Någon veterinär
hävdar att katten/katterna med en icke sjunkande titer KAN vara en
frisk smittbärare medan en annan veterinär hävdar att det bara kan
tolkas som bra att titerna kvarstår vilket visar att katten har ett
väl fungerande immunförsvar och att denna katt inte alls behöver vara
en frisk smittbärare. Om man nu står inför detta så kan man välja att
omplacera just den eller de katterna som titernivån inte sjunker på.
Man kan också välja att behålla den/de katterna och hålla sig i
karantän ännu lite längre för att se om nivån sjunker. Jag varken kan eller vill råda i en sådan här situation. Lyssna på en eller två veterinärer du har förtroende för och litar på och besluta eventuellt i samråd med dem. Veterinärerna på SVA är mycket kunniga och de svarar vänligt på alla frågor man har. Att lyssna på dem är mycket lärorikt och det kan kanske hjälpa till att fatta ett beslut. Det finns ett FIP vaccin att tillgå på marknaden och en del veterinärer rekommenderar det medan andra är mer osäkra. De menar att det inte ger tillräckligt med skydd, kanske bara runt 50%. Å andra sidan kan man vända på det och säga att 50% är väl klart bättre än inget alls. En veterinär anser att FIP vaccinet är väl lämpat till ett katteri som
haft smittan men blivit av med den.
FIP vaccinet ges inte i nacken som de vanliga
kattvaccinen utan man droppar det i näsborrarna på katten för att det
direkt ska få kontakt med slemhinnorna i kattens nos. Vaccinet får
under inga villkor komma in i ögonen på katten. Ett bra sätt att hålla
katten på vid vaccineringen är att katten ligger i ditt knä med benen
uppåt och med huvudet ifrån dig och veterinären sitter på huk framför
och droppar vaccinet i kattens nos samtidigt som veterinären (eller du
själv) håller för kattens ögon.
Man grundar först med en dos och efter en månad ges en
ny dos. Efter det rekommenderas årlig revaccinering även om
bas-skyddet finns kvar ganska länge. Jag vet dock ej hur länge.
För att nu försöka ”sluta cirkeln” och avsluta denna
artikel vill jag upprepa en del av det jag nämnde i början. Artikeln
bygger på mina egna erfarenheter och upplevelser. Jag är inte
veterinärmedicinskt kunnig på något sätt, jag är en uppfödare som
varit med om att ha FIP.
Jag har sugit åt mig som en svamp av allt jag lärt mig
och nu delar jag med mig av mina erfarenheter. Förhoppningsvis kan
någon dra nytta av dem i positivt syfte. I de allra sista raderna vill jag be er att OM ni skulle känna eller komma att känna någon som
drabbas av FIP eller något annat tragiskt i sitt
katteri så ge dem ALLT ert stöd. |